Sveriges industrimiljarder – går de till rätt ställen?

Vad kan staten göra för den industriella utvecklingen inom energiområdet? Det är utgångspunkten när Bo Normark samlar branschen på Energimässan för ett samtal om hur Sverige prioriterar sina industrimiljarder.

Bo Normark är chef för industriell strategi på EIT InnoEnergy och en av arkitekterna bakom European Battery Alliance. Med en bakgrund på ABB, styrelseposter i bland annat Svenska kraftnät och ett långt engagemang i energifrågor via IVA, har han följt svensk industripolitik på nära håll under decennier.

På Energimässan leder han ett samtal om vad staten kan göra för den industriella utvecklingen inom energiområdet.

– Sverige intar en extrem position i både europeiskt och globalt perspektiv. Vi är ett av de mest frihandelsvänliga länderna, med en djupt rotad syn om att staten inte ska blanda sig i industriell utveckling. Men världen är inte vad den har varit, säger Bo Normark.

Han lyfter Kina som det tydligaste exemplet på vad riktad industripolitik kan åstadkomma. För ungefär 15 år sedan pekade landet ut tre strategiska områden: solpaneler, batterier och elbilar. Genom systematiskt stöd i uppskaleringsfasen är Kina i dag världsledande inom alla tre.

– Det hade inte skett utan den statliga inblandningen. Och i deras senaste femårsplan pekas AI ut som nästa satsningsområde. Om fem år är de säkert bland de bästa i världen på det också, säger han.  

Skeva prioriteringar

En studie från Tillväxtverket i januari i år visar att Sverige totalt sett ger ungefär lika mycket statsstöd som genomsnittet i Europa vilket är cirka 1% av BNP eller cirka 50 milliarder koronor per år. Men fördelningen väcker frågor. Huvuddelen går till att subventionera el för pappers- och massaindustrin, medan stödet till fordonsindustrin uppgår till en femtedel av det beloppet. Ett enskilt CCS-projekt har fått 20 miljarder kronor, men trots det genererar projektet nästan inga jobb.

– Störst stöd någonsin, och det ger nästan inga jobb. Jag skulle vilja få svar på hur man tänkte där, säger Bo Normark.

När EU skapade solidaritetsfonder under covid fick flera av de europeiska länderna, bland annat Sverige och Finland, ta del av kakan. Finland valde att satsa på unga tillväxtföretag i uppstartsfasen. Sverige lade sina pengar på att subventionera redan etablerade industrier. Övriga europeiska länder har uttalade mål för batteriindustrin och har aktivt stöttat dess uppbyggnad. Sverige saknar ett sådant mål.

– Det är konstigt. Europa har beslutat att kontinenten ska ha en batteriindustri och har program för att få igång det. Men Sverige har inte sagt att vi ska ha det, säger han.

Det svenska statsstödet är koncentrerat till forskning och tidiga skeden, medan stödet till företag i uppskaleringsfasen är betydligt mer begränsat. En utredning från Tillväxtverket publicerad i januari konstaterar att Sverige borde tänka om kring hur statsstödet används. Slutsatserna har knappt uppmärksammats.

– Staten ger ut 50 miljarder varje år. Vart tar resten av alla miljarder vägen? Det är den frågan vi behöver börja ställa oss, avslutar Bo Normark.