Tio tusen dammar – så ska haverier förhindras

Knappt fem procent av Sveriges 10 000 dammar har fått en dammsäkerhetsklassning utifrån deras potentiella samhällsrisker. Maria Bartsch, dammsäkerhetsspecialist på Svenska kraftnät, betonar vikten av att dammar är välbyggda och att de drivs, övervakas och underhålls på ett säkert sätt för att undvika haverier.

I Sverige finns det runt 10 000 dammar som bidrar till viktiga samhällsfunktioner så som vattenkraftproduktion, gruvindustri och skydd mot översvämningar. En av Svenska kraftnäts myndighetsuppgifter är att främja dammsäkerheten i landet. Fokus ligger på de runt 450 dammanläggningar där ett haveri skulle kunna få allvarliga samhälleliga konsekvenser och därför har de placerats i en så kallad dammsäkerhetsklass med särskilda krav på säkerhet. Majoriteten av dessa är vattenkraftdammar.

– Krav på att det är dammägaren som, ska utreda konsekvenser av dammhaveri som grund för länsstyrelsen, som är tillsynsmyndighet för dammsäkerhet, infördes i miljöbalken 2014. I dag har knappt fem procent av dammarna en dammsäkerhetsklassning då ett haveri skulle kunna medföra till exempel risk för dödsfall, förstörd infrastruktur, allvarliga miljöskador och störningar i samhällsviktig verksamhet. Under de första tre, fyra åren genomförde dammägarna konsekvensutredningar för över 1 000 dammar för att klargöra om de behöver dammsäkerhetsklassning eller inte. Länsstyrelsen fattade därefter beslut om dammsäkerhetsklass för flera hundra av dem, säger Maria Bartsch och fortsätter:

– Under 2023 tillkom bara 10–15 dammar. Generellt är det inte så att det byggs nya dammar utan de som nu har fått säkerhetsklassning är sådana som gått lite under radarn tidigare och där länsstyrelsen nu upptäcker att et haveri skulle kunna få betydande konsekvenser. Samtidigt har några tidigare klassificerade dammar rivits ut.

Dammägaren ytterst ansvarig

Enligt det svenska regelverket är det dammägaren som är ansvarig för dammsäkerheten. Alla dammar omfattas av miljöbalkens bestämmelser om underhåll, dammsäkerhet och miljötillstånd och hänsyn till allmänna intressen. Ägaren måste bedriva egenkontroll, det vill säga ett systematiskt förebyggande arbete för att minska verksamhetens påverkan på hälsa och miljö. För dammägare innebär det att utarbeta och följa rutiner för att fortlöpande hålla utrustning, för drift och underhåll, i gott skick. Dessutom ska dammägaren undersöka och bedöma risker med verksamheten, dokumentera resultaten och rapportera eventuella störningar till länsstyrelsen.

Som komplement till Svenska kraftnäts vägledningar har branschföreningen Energiföretagen Sverige utvecklat riktlinjer för dammsäkerhet (RIDAS) och tillämpningsvägledningar som ger mer konkret stöd för ägares dammsäkerhetsarbete.

– För god dammsäkerhet behöver anläggningen vara väldimensionerad och välbyggd när det kommer till själva dammkonstruktionen, utskovanordningar och tillhörande utrustning. Dessutom behöver ägarna ha förmåga att driva och underhålla den på ett säkert sätt. I detta ingår att ta fram ett anpassat program för tillståndskontroll. Genom rondning, övervakning av vattennivån i magasinet och dammens egenskaper, inspektioner och funktionstester håller ägaren fortlöpande koll på vattenförhållandena och att dammen är i gott skick, och kan utifrån det göra underhållsinsatser vid behov, säger Maria Bartsch och fortsätter:

– Sist men inte minst behöver ägaren ha beredskap för att hantera uppkommande situationer som skulle kunna vidareutvecklas till dammhaveri. Det kräver förberedelser, planering och samverkan med andra aktörer och ett tips är att öva på oönskade händelser och skadescenarier så att organisationen är förberedd och alla vet vad de ska göra om problem skulle uppstå.

När det kommer till arbete med att förebygga dammhaverier så arbetar man både lång- och kortsiktigt berättar Maria Bartsch.

– Kortsiktigt handlar det om det dagliga arbetet med att övervaka dammen, utföra basunderhåll och bedöma hur dammens tillstånd utvecklas över tid. När det kommer till det långsiktiga arbetet så handlar det om att vart femte till tionde år genomföra fördjupade inspektioner och kontroller av oberoende tekniska experter för att få en samlad och sakkunnig bedömning av upptäckta brister och anläggningen status. Fysiska åtgärder på dammen kan ta 5–10 år att färdigställa efter att man upptäckt dem, säger hon.

På vilket sätt kan klimatförändringar, nederbörd och stormar öka riskerna för dammhaveri? Finns det något man kan göra för att minska riskerna?

– Klimatförändringar kan påverka dammanläggningar på olika sätt, direkt på anläggningen och dess olika funktioner och indirekt genom förändringar i omgivningen. Det är i första hand redan kända risker som kan förändras och förvärras av klimatförändringar. En dammanläggning som ligger tvärs över ett vattendrag behöver vara dimensionerad för att kunna släppa förbi och klara mycket höga flöden och andra väderhändelser. Normalt förekommande, relativt stora, säsongs- och mellanårsvarianter kan hanteras inom anläggningarnas normala drift. Men beroende på omgivningen och samhällets dimensionering i övrigt kan onormala väderhändelser, som förväntas bli fler på grund av klimatförändringarna, påverka exempelvis tillfartsvägar och försvåra framkomligheten till anläggningen.

– Möjligheten att kunna hantera flödessituationer är central för dammsäkerheten. För dammar i hög dammsäkerhetsklass ställs krav på att kunna hantera flöden med en återkomsttid på långt över 100 år – i storleksordningen 10 000 år. Svenska kraftnät och branschen har i samverkan med SMHI gemensamt tagit fram riktlinjer för hur man ska beräkna sådana extrema flöden. Riktlinjerna innehåller även rekommendationer om hur klimatscenarier kan användas.